-
När botten nåddes (i USA). Långt inlägg…
Dagen innan hemresan från USA i slutet av oktober hittade jag den perfekta anledningen till att stanna kvar i staterna på obestämd framtid. Eftersom jag mått så fantastiskt mycket bättre de två veckorna med Robban än när jag var på hemmaplan kände jag absolut inget behov av att komma hem då livet kändes misär när jag lämnade. Genom pokerspelandet hade jag spelat ihop ca 7000kr som skulle kunna finansiera en fortsatt USA resa, så när jag hittade ett husbilsföretag som behövde ha sina husbilar körda till olika destinationer i hela USA var det inget att tveka på. Jag skickade en förfrågan och dagen efter, på väg till flygplatsen fick jag grönt ljus. Jag och Robban körde dit, de frågade om jag kört liknande fordon innan och med mitt svar att jag var en country boy som kört traktor, var det inga större problem mer än att de ville att jag skulle titta på en 15min lång instruktionsvideo om hur man kör den och vad man skulle tänka på osv…
I vanlig amerikansk ordning är allt förhandlingsbart och jag fick i hamn en deal att om jag skötte mig och levererade bilen i Dallas utan några problem skulle jag kunna flygas upp till NYC där jag skulle hämta ut en likadan husbil och få köra den till Orlando i Florida och denna gången med bensinen betald! Likaså kunde jag därefter få hämta ut en likadan husbil i NYC igen och därefter få köra en annan husbil till Chicago.
Med denna vetskapen hade jag ju inte tänkt komma hem till Sverige igen före jul…
Ja ni hör ju själva… den absoluta drömmen för någon som mig som älskar att göra roadtripps i USA!
Dessutom med extremt billiga kostnader då husbilen inrymde spis, ugn, micro, dusch, kylskåp och frys så det enda som egentligen kostade var bensinen, ca 9kr/L i Kalifornien(de har en massa miljölagar) och ca 5kr/L i Oklahoma och Texas.
En Ford 350 Super Duty maskin som var rejält stor. Första kvällen var jag inte särskilt kaxig då jag körde i den galna LA trafiken och var inte särskilt bekväm. Men som tur var gick det ju väl och därefter undvek jag de största städerna och hetstrafiken. Då överslafen var så bred fick inte bilen plats i en fil på motorvägarna. Därför fick man vara extremt uppmärksam när man blev omkörd av långtradarna då bägges backspeglar var över linjerna.
Jag är tveksam på att man uppfattar exakt hur stor detta monstret till bil var. I alla fall så var det inga problem med de långa backspeglarna förutom nämnda ”Freight trains trucks”, då alla andra bilar fick plats under ”min bils backspeglar”.
Jag snabbade mig bort från Kalifornien efter att jag hade lämnat av Pölder vid flygplatsen då bensinpriset där var alldeles för expensive för min plånbok och kanske lite också för att jag var bitter då jag redan första natten vid 03.00 väcktes av en typ 2.10cm lång svart man som stod och bankade på dörren in till husbilen och ville prata lite…? Efter att ha snabbat mig bort därifrån parkerade jag vid en camping där jag sedan vaknade med en 70 dollars böter på rutan!
Efter lite numera klassisk, ”Stefan Löfven Käbbel” med lapplisepoliserna fick jag bita i det sura äpplet och acceptera mig besegrad i rond 1!. Det de däremot inte visste var att jag var Svensk medborgare och däremot ger blanka f*n i deras parkeringsböter, Seger i rond 2!
Den dagen jag får ett amerikanskt medborgarskap får jag väl sona mina synder och betala in mina böter…
Om jag inte minns fel, har jag nog även två böter från Green Mountain Stage Race i Vermont 2010 då jag och Mike Chauner inte var regelrätta enligt någon paragrafryttare till polis på cykeltävlingarna där uppe
På tal om det amerikanska rättsväsendet hade jag lite fler möten med sådana dära beväpnade uniformsklädda personer..
Första gången var när jag passade på att spendera en heldag i Mexiko och hade glömt passet i bilen, vilket visade sig vara lite problematiskt när jag skulle in i USA igen…
Andra gången var i New Mexiko då de tyckte jag körde för sakta och beslutade sig för att förutom ge mig en uppmaning om att bränna lite mer CO2 även kalla dit distriktspolischefen och förhöra mig samtidigt som de vände upp och ned inuti husbilen på jakt efter knark(?) då min historia dagarna innan från att ha suttit fast i gränsen från Mexiko, skippat att flyga hem och köra en husbil alldeles själv, verkade vara väldigt misstänksamt i deras ögon…
I alla fall så flöt dagarna på och milen rullades i sakta mak. Genom Arizona och New Mexiko var det överlag jäkligt tråkigt att köra då det var öken och halv öken mest helt tiden.
Som tur var hade jag flera bra podcast att lyssna på och dessutom blev det mycket Alabama Mountain music och Alan Jackson på diverse radiokanaler med country och klassisk rock.
För att den fina fasaden med att jag levde min dröm i USA ska kunna kombineras med överskriften på inlägget förstår ni kanske att det sket sig efter ett tag?
I alla fall så verkade det som att verkligheten kom ikapp mig när jag satt där i bilen i min ensamhet. När jag senare kom hem så kan jag se klarare på allting och se att hela resan i sig var en äkta flykt och det vart sig inte bättre än att panikångestattackerna som jag drabbades av innan jag åkte iväg kom tillbaka när jag var i Oklahoma/Texas.
Från att ha mått bra/helt okej vändes världen helt upp och ned på bara en dag och tyvärr blev det bara sämre.
Dagen efter då det sket sig på riktigt vaknade jag med en känsla som jag aldrig upplevt förut. Alla har väl gråtit sig till sömns. Då vaknar man ju med vetskapen om att det är en ny dag…
Denna torsdagen vaknade jag med en känsla som var liknande att jag hade min dödsdom till lunch, eller att jorden skulle gå under senare samma dag. En helt fruktansvärd känsla på morgonen eskalerade till flera panikångestattacker under dagen där jag sedan på eftermiddagen var nära på att testa om Sankte Per verkligen fanns genom att överväga att testa vad som skulle hända om man frontade en lastbil. Då jag var så djupt nere i avgrunden spelade det ändå inte någon riktig roll om han fanns eller ej, då livet redan hade skitit sig rejält och hela min värld hade rasat samman.
Som tur var fanns det lite förnuft eller livslust kvar så jag lyckades slå undan de väldigt egoistiska tankarna och få tag i en löjligt dyr biljett hem dagen efter. Jag hade kunnat åka hem för 3500kr på måndagen, men det var inget alternativ. Jag var tvungen att komma hem dagen efter (fredag) oavsett pris, annars hade jag inte klarat det.
Då allt detta jag upplevde under nästan 4 dagar är så djupt och svårt att förmedla till någon som aldrig har mått mer än jäävligt dåligt, tänker jag inte ens försöka förklara hur olika grader av helvetet upplevdes för mig.
I alla fall så fick jag tag på en biljett, fick lämnat bilen och satt till sist på ett flyg från Dallas till New York där jag sedan skulle byta flyg till Köpenhamn. Men det vart sig inte bättre än att det sket sig på JFK då jag missade flyget, fick flera panikångestattacker och efter att ha suttit som en zombie och bara bölat på flygplatsen så svimmade jag och slog skallen i stengolvet och fick åka ambulans in till sjukhuset där de röntgade skallen innan de beslutade sig för att lägga in mig på psyket.
När de sa det var jag helt fine med det. Jag visste ändå ingenting om hur jag skulle lösa någonting så jag såg framemot att få ett eget rum, få vila och få hjälp.
Men tydligen var det inte något ställe där man fick hjälp som jag kom till. Och det var verkligen inte ett ställe där man brydde sig om en person som mår dåligt. De verkade helt ha missuppfattat min problematik då det inte vart bättre än att jag kom in på något typ av sinnessjukhus där de inlagda förutom jag verkade vara riktigt, riktigt, riktigt sjuka i huvudet. Jag spenderade 14 timmar på ett mentalsjukhus med riktigt creapy människor och i den kategorin räknas skötarna också in…
Om det inte vore för en fantastisk människa till doktor som fixade ut mig vet i fan vad som hade hänt med mig.
De 14 timmarna jag spenderade där kommer för alltid att finnas med mig. Jag skulle ärligt talat kunna skriva en hel bok om alla incidenter, miljön, de intagna, de minst lika sjuka skötarna, hur det ser ut när 6 vakter kommer inrusande genom säkerhetsslussar och brottar ned en kille som en halvtimme tidigare har mordhotat dig och en hel uppsjö av andra iakttagelser jag gjorde där.
Mer eller mindre alla händelser kan dessutom ges med ganska exakta klockslag då det var det enda jag hade att sysselsätta mig med då ingen TV eller tidning fanns att tillgå.
Jag kan ärligt säga att om det inte vore för att allting var och är så jävla absurt och SJUKT att jag blev inlagd där, på ett amerikanskt högsäkerhets sluten psykvård, hade jag nog valt att hålla allt detta inom mig med hur jäkla långt nere i skiten jag varit. Hur jag på allvar har sett mig själv från insidan och ut och hur dåligt jag har mått.
Det är inget jag är stolt över, men desto mindre skäms jag över det.
Snarare kan det vara en varningsklocka även för den friskaste människan på jorden, hur allting kan skita sig på väldigt kort tid.
På något sätt är jag däremot ”tacksam” för mina erfarenheter då det på allvar var en väckarklocka samtidigt som botten nåddes.
Jag har sen jag kom hem mått så fantastiskt mycket bättre. Ganska direkt efter jag kom hem till värmen och tryggheten, behövde jag åka in och få hjälp att prata ut och bearbeta vad jag genomgått under denna hösten. Nu, 2 månader efter hemkosten mår jag väldigt väldigt mycket bättre och jag känner inga större problem med att prata om det jag gått igenom, däremot föredrar jag att berätta om det jag upplevde live, då det annars finns risk att folk misstolkar och drar sina egna felaktiga slutsatser.
// Christian -
USA resan med Pölder, Del 2
VIVA LAS VEGAS!
Efter 270 körda mil var det dags för några avslutade dagar (trodde jag) i Las Vegas.
Jag hade sett fram emot Las Vegas sjukt mycket då jag hade tänkt spela en hel del poker (finansiera resan?) och vad jag har hört från främst pokerspelare, var att det skulle vara himmeln där…
Personligen var jag imponerad av staden. Dock endast ca 24 timmar, sen var jag trött på pulsen som fanns där. Det var inte en storstadspuls likt New York. Snarare fick man en känsla av att befinna sig i ett enda stort nöjesfält. Folk som bor där måste befinna sig i en konstig bubbla? Jag trivdes i alla fall inte där även om vi hittade på en hel del skoj och fick ut så mycket kvalitet som vi kunde från de dagarna vi spenderade där.
Nu kommer återigen en bildkavalkad från de fyra dagarna i syndens stad.
En av många fascinerande hotellbyggnader. För den som är intresserad av arkitektur måste Las Vegas Casino och hotell komplex vara rena drömmen att titta närmre på.
Las Vegas by night
Dagsutflykt till Hoover Dam.
Mäktig konstruktion och såklart först och STÖRST. Everything is bigger in the states
De vet även hur man tillagar och röker kött på absolut bästa sätt. Detta stället hade istället för 30 olika sorters lösgodis, 30 olika sorters rökt kött som man plockade ihop i en påse och betalde för i Pounds.
Tyvärr har jag glömt vad denna butikskedja heter, men jag diggar den stort i alla fall. De har dels en amerikansk husmanskost restaurang och sen även massor av inredningssaker, kläder och livsmedel, allt med en country touch!
Kan ni gissa vad vi är på för typ av evenemang nu? 10 poäng om ni tar det på första bilden…
5 poäng om ni tar den nu… Det borde ni nästan om ni lägger ihop Ford pick up+cowboys+bbq+corn cob=…?
RODEO SÅKLART!!!
15000 cowboys var på plats varje dag i 5 dagar för att se finalen av PBR, avslutningen av den professionella BULL RIDING serien i Amerika (både syd och nord). Om ni inte förstår, så var detta den absoluta höjdpunkten på hela resan för mig.. Jag har ju de senaste åren bokstavligt talat kärat ner mig rejält i Rodeo och då särskilt Bullriding. Det är faktiskt på den nivån att om jag hade hittat en finansiär så hade jag kunnat överväga att göra en satsning för att ta mig in i den amerikanska proffsligan där ca 40 personer finns med. Nationaliteterna bland dessa 40 personer är Amerikanare, kanadensare, mexikanare, brasilianare och en kille från Australien. Dock är det nog endast en tidsfråga innan Kina slår sig in där då de har utvecklat en egen PBR serie i Kina nu.
Något förvånad var jag över att Brasilien (tyvärr) har de absolut bästa bull riders:na i världen just nu. Vad jag vet finns det hittills inte någon Svensk (möjligtvis svenskättling) som lyckats ta sig till toppen. Hoppas ni la märke till hittils…
Nä nu ska jag inte sväva iväg i hybris drömmarnas värld, för antagligen kommer detta få stanna vid en pojkdröm..
Men faktum är att jag är ganska övertygad om att jag har rätt bra skills på att sitta på en ”bucking bull”.
Fråga mig inte varför jag har utvecklat denna övertygelsen… men kombinationerna cyklist, f.d. kraschkung, ridit på grisar och hästar har gjort att jag har en jäkligt bra balans och för att klara av de magiska 8 sekundrarna som krävs för att få höga poäng måste man ha en sjujävlig balans, styrka, idioti och mod. Och alla som känner mig skulle nog kunna skriva under att jag besitter de fyra ”fantastiska egenskaperna” :-).
SDC11210
TITTA PÅ VIDEON SÅ FATTAR NI VAD JAG TALAR OM!!!
När vi ändå har comboy temat uppe kan jag ju passa på att visa hur en Western Store ser ut när man går bort till sko (boots) avdelningen.
Och som avslutning på två fantastiska veckor ihop med Pölder i USA är återigen en matbild passande!
Om det blir en avslutning på USA äventyret( i dess rätta benämning) återstår att se. Jag checkar i alla fall ut från www nätet en vecka och jag hoppas att ni alla, oavsett politiskt åsikt och hur många ni har vält i klungan får ett gott nytt år och en trevlig nyårsafton. För egen del är jag övertygad om att 2015 kommer bli långt mycket bättre än 2014.
Ta hand om er då livet är för kort, orättvisst och oberäkneligt. Nyligen gick en väldigt god vän till mig och tillika cykel kompis senaste 13 åren bort. Han somnade in under nattsömnen och jag har fortfarande extremt svårt att förstå eller acceptera att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. Drygt 40 år gammal och med första barnet bara veckor bor….
Alla tankar till hans käraste som även hon är en fin vän till familjen.
// Christian -
USA resan del 1 med Pölder
Dags att ta och dokumentera ned en del av USA resan med Pölder. Blir mycket bilder och desto mindre röd tråd:)
Efter att ha landat i L.A. hämtade vi ut en hyrbil från Sixt och efter lite diskussion fick vi ut en mycket trevligare bil än vi hade bokat, men för samma pengar. Tur stavas sånt.
Robban är min motsats i en hel del, såsom att tänka efter före han agerar och inte lika hetsig som mig med bilkörning eller om det hettar till. För hetta till gjorde det redan första kvällen! Robbans snälla bilkörning gjorde sig inte riktigt i Los Angeles som var en helt galen stad att köra i!!! I alla fall fick vi action redan efter en halvtimmes bilkörning då vi blev påkörda bakifrån/sidan i en korsning av en galen bilist. Efter att vi lyckats komma bort från körbanan var det alltså dags att reda ut vad fan det var för fel på bilen bakom, och för att undvika att låta kränkande kan jag ju inte påstå att deras körstil berodde på deras läggning eller jobb, men i all fall så från den andra bilen hoppade det ut en ”bordellmamma” och en transvestit som var längre än Robban(!!!).
Bak i bilen satt en lite generad kille som visst skulle haft lite kul…
Vi blev ganska chockade men som tur var löste sig allting på ett bra sätt tack vare att bägge hade försäkringar och därmed kunde man sätta CHECK på att ha varit med om att krocka i USA. Fast den där krockCHECKEN borde ha kommit redan 2011 när Jonas Ahlstrand inom loppet av en kvart var nära att krocka hyrbilen två gånger. Preskriptionstiden har gått ut nu Jonas
Högklackat gjorde sig inte riktigt på en kille…
Fick även bli en match med L.A. Kings, Man får ju passa på när det ges tillfälle.
Den där överskattade plåtskylten syns där borta på berget…
Vissa dagar var sämre än andra. Tur då att man har en så pass bra kompis som fixar en permobil när man inte själv orkade gå.
BÄSTA ”GODISET”!!!!
En av de kändaste och FINASTE vägarna att cykla på i San Fransisco. Nu kom vi iofs körandes i bil, men det var inte så pjåkigt det heller… Solnedgång över Stilla havet. Vägen är den enkelriktade som man kan köra ned från utsiktsplatsen för Golden Gate bron.
Open Style, No Limit. Det är min och Robbans melodi när det gäller mat. Förutom att det ska smaka gott så måste man ju få äta mycket. Finns ju inget värre än att äta på fina resturanger och man tvingas grunda med en rejäl köttbit eller springa ut till en korvkiosk mellan alla små rätter.
Vi tycker ju även om att testa nytt så på förra bilden var vi på ett indiskt ställe och här är vi i Chinatown i SF där man fick rätt mycket mat för 6 dollar.
Robban mådde ganska dåligt här, men det var ingenting vad han skulle komma att må senare….
På denna resturangen som heter Home Town Buffet fanns det så många olika maträtter att vi tvingades att köra Warrior diet (endast en måltid om dagen) och jag är ganska säker på att vi bägge slog nya kalorirekord då vi åt 5 tallrikar mat och avslutade med 6-7 efterrätter och kaffe.
Roligast var ändå att vi var de smalaste där inne och ett äldre svart par påpekade för oss att vi kommer bli väldigt feta samtidigt som hon inte fattade hur vi kunde ”vara så smala”.
Min faster bodde ett år i Petaluma, strax norr om San Fransisco och har fortfarande kvar sina vänner där och amerikanare är ju fantastiskt gästfrivänliga så ett par nätter kunde sparas in samtidigt som vi fick träffa och samtala med väldigt trevliga personer!
Jag och Robban är specialister på att klara av att resa exklusivt (med våra mått mätt), på en sjukt bra budget!!
Skulle faktiskt vilja påstå att vi är så pass skillade att vi hade kunnat ge ut en handbok för den som vill klara en maxad 2 veckors USA resa på 10000kr. Fast det är klart… då krävs det ju att man inte är lika Svensson bekväm och äter enligt tallriksmodellen utan är beredd på att fasta, köra warrior diet, göra potentiella affärer längs vägen och när hotellen är för dyra eller de helt enkelt inte finns, som här i Yosemite National Park, där vi körde långt ut på en grusväg i ingenmansland och sov i bilen.
Hur man överlever en natt i en bil i USA? Sömnpiller och en kökskniv (till att dela vattenmeloner såklart ).
Denna gången var det faktiskt rent ut sagt lite mysigt att sova i bilen nu när man hade sällskap. Sist jag gjorde det var ju i våras och då också i Yosemite, fast då var jag så jäkla livrädd och paranoid då jag hade mött några lite halvläskiga personer körandes förbi i bil precis innan det blev mörkt. Då vaknade jag flera gånger för att säkerställa att ingen stod utanför i mörkret och tittade in…
Jag vaknade utsövd men Robban verkade lite sliten när han tog en morgon Selfie
Yosemite. En av mina absoluta favoritplatser här på jorden.
Här mådde man!! För den som känner mig, är detta nog den enda bilden man ser på mig där jag har ”så färgglada kläder på mig”. Den där Tommy Hilfinger jackan kom jag förresten över för 7 dollar på Macys superfynd hörna. I en annan Macys affärer visade den sig kosta 100 dollar.
Tunnelview! Robban som var lite svårövertalad att tillbringa en ”massa dyrbar tid ute i skogen” ändrade sig ganska fort när han fick uppleva riktigt skog och inte en svensk gran eller ännu värre, tallskogsplantering. Min hälsa tillät mig inte att vandra i Yosemite denna gången, men Robban fick återge och visa bilderna han tog från sin halvdags tur som han var ute på.
Volvon gick fantistiskt fint och för 4200kr var det helt galet prisvärt, särskilt eftersom vi körde 400 mil på de två veckorna. Tur att vi fick XC modellen för vi kände knappt av när vi krockade första dagen och i Yosemite blev det lite off road körning med för min del.
Lämnade Sierra Nevada för att köra syd ost.
Tack vare att vi hade lite tur när vi pratade med lokalbefolkningen lyckades vi hitta en undangömd skatt som låg mitt ute i ingenstans med zero skyltar eller vägbeskrivning.
Rena rama SPA behandlingen. Verkligen ett undangömt guldkorn som man knappt ens hittar på google. Kan ge vägbeskrivning till dig om du vill dit och är i trakterna av östra Sierra Nevada.
Första veckan i USA är slut och del två bör komma i mellandagarna.
God jul!!
// Christian