Blogg

RUBRIK_IIi

  • Addnature och Svenska fjällen

    Det är ju inte ofta man blir uppvaktad, men ibland så händer det.
    Addnature hörde av sig i slutet av förra året och kom med ett erbjudande som fick mig att bli riktigt motiverad att ta tag i min bucketlist och förhoppningsvis kunna beta av någon av alla saker jag har nedprintat där.
    Det jag talar om i detta fallet är att ”ge sig ut på tur”, som norrmännen hade sagt.
    Alltså ut och vandra med ryggsäck, tält och sovsäck!
    vandring_mot_smila
















    Att vandra i Svenska fjällen är ju faktiskt något som varje friluftsintresserad svensk borde göra om vyerna från TV stämmer…:-)
    Personligen har jag aldrig varit längre norrut ( i Sverige) än Jämtland där för övrigt Sveriges bästa och finaste etapplopp, Tour of Jämtland har gått av stapeln senaste åren tack vare duktiga Anders Bromee.
    Ett lopp som jag förövrigt vann prologen på 2012 med lagkompisarna Philip Lindau & Edvin Wilson från Team Cykelcity hack i häl. De bägge är numera norskproffs så jag kan tänka mig att de har -tvingats- ut på tur med laget under uppbyggnadsperioden.
    TourOfJämtland.2012























    Än är det för tidigt att påbörja att spekulera i var, när och hur jag ska ge mig iväg.
    Finns flera faktorer som avgör. Grunden är ju att jag måste orka med det, men sen beslutet togs om att ta en time out från cyklingen så har jag mått mycket bättre och jag är övertygad om att detta beslutet är nyckeln för mig att komma tillbaka på alla håll och nivåer.
    Därför är jag övertygad om att jag på något sätt kommer kunna hitta på något roligt äventyr i sommar nu när Haglöfs och Marmot genom Addnature har ställt upp och sponsrat mig med utrustning för att kunna genomföra något typ av aktivitet där jag får användning av ett Survival tält från Mountain Hardwear, sovsäck från Marmot och tillbehör från Haglöfs.

    // Christian

  • Jag tar en time out

    For my foreign followers and friends, you can have a look here.

    Jag har alltså kommit fram till att ta ett fri år från cyklingen 2015 för att kunna bli av med min inre stress som jag tror är problemet till att jag inte har återhämtat mig. Jag tog beslutet för 6 veckor sedan men det blev offentligt först i fredags.
    Jag har sedan jag fattade det oerhört tuffa beslutet att släppa taget helt om cyklingen mått så fantastiskt mycket bättre och jag är övertygad om att detta är vägen att gå för att kunna komma tillbaka 100%, dels som personen Christian Bertilsson men även för att långsiktigt kunna komma tillbaka till en elitidrottande vardag och såklart vill jag tillbaka upp till proffsnivåerna i sporten då jag är övertygad om att jag har kapacitet att vara där uppe om jag bara hittar en bättre harmoni och röd tråd i livet.
    Jag har ambitionen att påbörja karriären igen 2016, men just nu är det inte där fokus ligger utan nu släpper jag cyklingen helt för ett tag. Om det blir nästa år jag är ”back on track” är det bara tumme upp, men just nu känner jag ingen stress om det dröjer längre än så heller. Jag vet själv att jag inte är klar med satsningen, så när tiden är inne igen, ska jag påbörja min väg tillbaka igen.

    Jag valde självmant för några veckor sedan att hoppa av min delaktighet i Kristianstad GP. Det gör för ont inom mig att inte vara aktuell i att deltaga i ett lopp som man varit delaktig i att få i hamn och även drömt om att få vinna.
    Efter ett väldigt framgångsrikt första år är gruppen bakom inkörda med hur det ska se ut och fungera med en proffsig tävling i stadsmiljö och jag är övertygad om att de kommer lyckas ännu bättre med arrangemanget 2015!

    Ett stort tack ska alla ni ha som har stöttat och supportat mig genom denna prövningen.
    Någonstans är jag ändå väldigt glad över att jag har kommit till denna insikten om att ta ett sabbatsår då jag likväl fortfarande hade kunnat stått och slagit huvudet blodigt mot en betongdörr som vägrar öppna sig. Kanske för att den dörren just nu är låst och därför behöver ta en annan dörr för att komma vidare…?
    Jag har även upplevt en hel del saker. En del sjuka, andra mest tragiska (3 dödsfall på ett halvår) men någonstans har jag från varje törn fått en hel del kunskaper som jag tar med mig vidare i livet.

    Mitt f.d. lag Giant Shimano ska även de ha ett tack. Sista halvåret var det inte mycket kontakt vi hade, men det var på den nivån bägge ville ha det. De var i alla fall väldigt professionella då de betalade ut månadslönen alla 12 månader trots att jag ej kunnat uppfylla min funktion i laget…
    En del av er kanske tänker, ja men om du har ett kontrakt med lön så är det väl inget att snacka om!
    Men det kan jag berätta för er att inom cykelsporten fungerar det inte på det viset. Om jag kört för ett Belgiskt, franskt eller italienskt continentallag hade jag med 99% ej fått någon månadslön utbetald när det stått klart att jag inte skulle kunna komma tillbaka under denna säsongen.

    Hur det ser ut på bloggande fronten framöver står skrivet i stjärnorna. En sak är dock säker, och det är att jag behöver ett break från cykelsporten så något fokus på cykling kommer det inte bli om hemsidan fortsätter att uppdateras.
    Men några inlägg till kommer det med säkerhet att bli. Jag fick otroligt nog en förfrågan från en helt ny sponsor som kommer bli presenterad framöver.

    Vad som händer i år får vi se. Jag ska inte hamna i fällan där jag sätter upp en massa mål med höga förväntningar utan viktigast just nu är att hitta en meningsfull vardag nu när jag har vänt blad och påbörjar ett nytt kapitel.
    Jag har kommit in på ett par högskolekurser som jag tänkte tacka ja till och jag hoppas även hitta ett motiverande extra jobb så man kan få in någon typ av inkomst så man slipper belåna sig mer.

    // Christian

  • När botten nåddes (i USA). Långt inlägg…

    Dagen innan hemresan från USA i slutet av  oktober hittade jag den perfekta anledningen till att stanna kvar i staterna på obestämd framtid. Eftersom jag mått så fantastiskt mycket bättre de två veckorna med Robban än när jag var på hemmaplan kände jag absolut inget behov av att komma hem då livet kändes misär när jag lämnade. Genom pokerspelandet hade jag spelat ihop ca 7000kr som skulle kunna finansiera en fortsatt USA resa, så när jag hittade ett husbilsföretag som behövde ha sina husbilar körda till olika destinationer i hela USA var det inget att tveka på. Jag skickade en förfrågan och dagen efter, på väg till flygplatsen fick jag grönt ljus. Jag och Robban körde dit, de frågade om jag kört liknande fordon innan och med mitt svar att jag var en country boy som kört traktor, var det inga större problem mer än att de ville att jag skulle titta på en 15min lång instruktionsvideo om hur man kör den och vad man skulle tänka på osv…
    I vanlig amerikansk ordning är allt förhandlingsbart och jag fick i hamn en deal att om jag skötte mig och levererade bilen i Dallas utan några problem skulle jag kunna flygas upp till NYC där jag skulle hämta ut en likadan husbil och få köra den till Orlando i Florida och denna gången med bensinen betald! Likaså kunde jag därefter få hämta ut en likadan husbil i NYC igen och därefter få köra en annan husbil till Chicago.
    Med denna vetskapen hade jag ju inte tänkt komma hem till Sverige igen före jul…
    Ja ni hör ju själva… den absoluta drömmen för någon som mig som älskar att göra roadtripps i USA!
    Dessutom med extremt billiga kostnader då husbilen inrymde spis, ugn, micro, dusch, kylskåp och frys så det enda som egentligen kostade var bensinen, ca 9kr/L i Kalifornien(de har en massa miljölagar) och ca 5kr/L i Oklahoma och Texas.
    bild 1(1) bild 2(1) bild 3(1)









































































    En Ford 350 Super Duty maskin som var rejält stor. Första kvällen var jag inte särskilt kaxig då jag körde i den galna LA trafiken och var inte särskilt bekväm. Men som tur var gick det ju väl och därefter undvek jag de största städerna och hetstrafiken. Då överslafen var så bred fick inte bilen plats i en fil på motorvägarna. Därför fick man vara extremt uppmärksam när man blev omkörd av långtradarna då bägges backspeglar var över linjerna. 
    Jag är tveksam på att man uppfattar exakt hur stor detta monstret till bil var. I alla fall så var det inga problem med de långa backspeglarna förutom nämnda ”Freight trains trucks”, då alla andra bilar fick plats under ”min bils backspeglar”.

    Jag snabbade mig bort från Kalifornien efter att jag hade lämnat av Pölder vid flygplatsen då bensinpriset där var alldeles för expensive för min plånbok och kanske lite också för att jag var bitter då jag redan första natten vid 03.00 väcktes av en typ 2.10cm lång svart man som stod och bankade på dörren in till husbilen och ville prata lite…? Efter att ha snabbat mig bort därifrån parkerade jag vid en camping där jag sedan vaknade med en 70 dollars böter på rutan!
    Efter lite numera klassisk, ”Stefan Löfven Käbbel” med lapplisepoliserna fick jag bita i det sura äpplet och acceptera mig besegrad i rond 1!. Det de däremot inte visste var att jag var Svensk medborgare och däremot ger blanka f*n i deras parkeringsböter, Seger i rond 2!
    Den dagen jag får ett amerikanskt medborgarskap får jag väl sona mina synder och betala in mina böter…
    Om jag inte minns fel, har jag nog även två böter från Green Mountain Stage Race i Vermont 2010 då jag och Mike Chauner inte var regelrätta enligt någon paragrafryttare till polis på cykeltävlingarna där uppe :-)
    bild 2(2)
























    På tal om det amerikanska rättsväsendet hade jag lite fler möten med sådana dära beväpnade uniformsklädda personer..
    Första gången var när jag passade på att spendera en heldag i Mexiko och hade glömt passet i bilen, vilket visade sig vara lite problematiskt när jag skulle in i USA igen… :-)
    Andra gången var i New Mexiko då de tyckte jag körde för sakta och beslutade sig för att förutom ge mig en uppmaning om att bränna lite mer CO2 även kalla dit distriktspolischefen och förhöra mig samtidigt som de vände upp och ned inuti husbilen på jakt efter knark(?) då min historia dagarna innan från att ha suttit fast i gränsen från Mexiko, skippat att flyga hem och köra en husbil alldeles själv, verkade vara väldigt misstänksamt i deras ögon…
    bild 1(2)
























    I alla fall så flöt dagarna på och milen rullades i sakta mak. Genom Arizona och New Mexiko var det överlag jäkligt tråkigt att köra då det var öken och halv öken mest helt tiden.
    Som tur var hade jag flera bra podcast att lyssna på och dessutom blev det mycket Alabama Mountain music och Alan Jackson på diverse radiokanaler med country och klassisk rock.
     
    För att den fina fasaden med att jag levde min dröm i USA ska kunna kombineras med överskriften på inlägget förstår ni kanske att det sket sig efter ett tag?
    I alla fall så verkade det som att verkligheten kom ikapp mig när jag satt där i bilen i min ensamhet. När jag senare kom hem så kan jag se klarare på allting och se att hela resan i sig var en äkta flykt och det vart sig inte bättre än att panikångestattackerna som jag drabbades av innan jag åkte iväg kom tillbaka när jag var i Oklahoma/Texas.
    Från att ha mått bra/helt okej vändes världen helt upp och ned på bara en dag och tyvärr blev det bara sämre.
    Dagen efter då det sket sig på riktigt vaknade jag med en känsla som jag aldrig upplevt förut. Alla har väl gråtit sig till sömns. Då vaknar man ju med vetskapen om att det är en ny dag…
    Denna torsdagen vaknade jag med en känsla som var liknande att jag hade min dödsdom till lunch, eller att jorden skulle gå under senare samma dag. En helt fruktansvärd känsla på morgonen eskalerade till flera panikångestattacker under dagen där jag sedan på eftermiddagen var nära på att testa om Sankte Per verkligen fanns genom att överväga att testa vad som skulle hända om man frontade en lastbil. Då jag var så djupt nere i avgrunden spelade det ändå inte någon riktig roll om han fanns eller ej, då livet redan hade skitit sig rejält och hela min värld hade rasat samman.

    Som tur var fanns det lite förnuft eller livslust kvar så jag lyckades slå undan de väldigt egoistiska tankarna och få tag i en löjligt dyr biljett hem dagen efter. Jag hade kunnat åka hem för 3500kr på måndagen, men det var inget alternativ. Jag var tvungen att komma hem dagen efter (fredag) oavsett pris, annars hade jag inte klarat det.
    Då allt detta jag upplevde under nästan 4 dagar är så djupt och svårt att förmedla till någon som aldrig har mått mer än jäävligt dåligt, tänker jag inte ens försöka förklara hur olika grader av helvetet upplevdes för mig.
    I alla fall så fick jag tag på en biljett, fick lämnat bilen och satt till sist på ett flyg från Dallas till New York där jag sedan skulle byta flyg till Köpenhamn. Men det vart sig inte bättre än att det sket sig på JFK då jag missade flyget, fick flera panikångestattacker och efter att ha suttit som en zombie och bara bölat på flygplatsen så svimmade jag och slog skallen i stengolvet och fick åka ambulans in till sjukhuset där de röntgade skallen innan de beslutade sig för att lägga in mig på psyket.
    När de sa det var jag helt fine med det. Jag visste ändå ingenting om hur jag skulle lösa någonting så jag såg framemot att få ett eget rum, få vila och få hjälp.

    Men tydligen var det inte något ställe där man fick hjälp som jag kom till. Och det var verkligen inte ett ställe där man brydde sig om en person som mår dåligt. De verkade helt ha missuppfattat min problematik då det inte vart bättre än att jag kom in på något typ av sinnessjukhus där de inlagda förutom jag verkade vara riktigt, riktigt, riktigt sjuka i huvudet. Jag spenderade 14 timmar på ett mentalsjukhus med riktigt creapy människor och i den kategorin räknas skötarna också in… 
    Om det inte vore för en fantastisk människa till doktor som fixade ut mig vet i fan vad som hade hänt med mig.
    De 14 timmarna jag spenderade där kommer för alltid att finnas med mig. Jag skulle ärligt talat kunna skriva en hel bok om alla incidenter, miljön, de intagna, de minst lika sjuka skötarna, hur det ser ut när 6 vakter kommer inrusande genom säkerhetsslussar och brottar ned en kille som en halvtimme tidigare har mordhotat dig och en hel uppsjö av andra iakttagelser jag gjorde där.
    Mer eller mindre alla händelser kan dessutom ges med ganska exakta klockslag då det var det enda jag hade att sysselsätta mig med då ingen TV eller tidning fanns att tillgå.

    Jag kan ärligt säga att om det inte vore för att allting var och är så jävla absurt och SJUKT att jag blev inlagd där, på ett amerikanskt högsäkerhets sluten psykvård, hade jag nog valt att hålla allt detta inom mig med hur jäkla långt nere i skiten jag varit. Hur jag på allvar har sett mig själv från insidan och ut och hur dåligt jag har mått.
    Det är inget jag är stolt över, men desto mindre skäms jag över det.
    Snarare kan det vara en varningsklocka även för den friskaste människan på jorden, hur allting kan skita sig på väldigt kort tid.

    På något sätt är jag däremot ”tacksam” för mina erfarenheter då det på allvar var en väckarklocka samtidigt som botten nåddes.
    Jag har sen jag kom hem mått så fantastiskt mycket bättre. Ganska direkt efter jag kom hem till värmen och tryggheten, behövde jag åka in och få hjälp att prata ut och bearbeta vad jag genomgått under denna hösten. Nu, 2 månader efter hemkosten mår jag väldigt väldigt mycket bättre och jag känner inga större problem med att prata om det jag gått igenom, däremot föredrar jag att berätta om det jag upplevde live, då det annars finns risk att folk misstolkar och drar sina egna felaktiga slutsatser.


    // Christian

Page 2 of 52«12345»102030...Last »
[Twitter]