Blogg

RUBRIK_IIi

  • När man trodde att det skulle bli bättre

    Tänkte plocka lite sekvenser och händelser från senaste 3 månaderna och början blir med morfars bortgång för 3 månader sen.
    Det var en oerhört tung period jag befann mig i när morfars hälsa snabbt gick utför. Från att ha haft en liten lysande lampa i en lång mörk tunnel blev det ganska plötsligt helt mörkt. Då vi stod varandra så nära tog det tid att bearbeta en sån stor förlust och SORG när man trodde att man redan befann sig på botten.
    Drygt två veckor efter bortgången trodde jag att jag var på rätt väg igen då det gamla ordspråket, tiden läker alla sår allt som oftast stämmer. Men av någon konstig anledning (inte så konstigt nu i efterhand) började jag att drabbas av panikångestattacker.
    Har aldrig förut haft något liknande förut och fattade återigen verkligen ingenting. Jag har alltid varit handlingskraftig i mer eller mindre alla situationer jag hamnat i och alltid haft en plan för att ta mig ur situationen. Men detta var en helt ny värld som öppnades för mig. Kände inte igen mig i någonting. Började storlipa hur som, mådde allmänt (djävulskt) dåligt, tappade konstruktivt tänkande, tappade livslusten och värst av allt, visste inte vart jag skulle ta vägen. Fanns ingen väg ut.
    Jag fick se mig sig själv på djupet inombords och möta tankar och hjälplöshet som jag blåögt enbart trodde folk på psyket mötte.

    I alla fall var jag så förstörd att jag inte visste varken ut eller in. Jag och Pölder har haft som mål att komma iväg till USA på resa efter säsongen då det nästan är ett måste för att kunna motivera sig för att träna när det är kallt jävligt och regnar småspik eller när man sitter och flåsar i en uppförsbacke bredvid konverserande italienare i botten av klungan.
    I april hittade vi biljetter t.r till L.A. i oktober för 3600kr och slog då till.
    Detta har under dåliga perioder (även bra perioder!) varit en livlina (inte bokstavligt), som jag haft att se fram emot. Dock var jag så nere dagarna innan avresa att det inte alls var säkert att jag orkade ta mig till flygplatsen…
    Dagen innan avresa stod det mellan att åka in till gula huset (psyket) eller övertyga mig själv att komma iväg. Jag visste att om jag bara kom iväg så skulle det bli bättre. USA+bil=roadtrip+Pölder+LasVegas=$ förstår ju även en person som har tappat gnistan helt att det är ett vinnande (FLYKT) koncept!

    Som tur var körde pappa och satte mig på tåget till Kastrup där Pölder mötte upp med rullstolen och stod för förstklassig service fram tills hans hjärna med lite för många hjärnceller spelade honom ett spratt och han helt hade läst av gateskylten fel och gått med mig till andra sidan av Kastrup. Vi kom fram till en trevlig och tillmötesgående(…) danska på Gate C58(?) som säger, ni är på fel gate, och dit ni ska, det hinner ni aaaaaldrig… den stänger strax.
    Ojdå…, blev lite stressigt och hetsigt där men Pölder styrde upp det bra med att lägga in en 5 minuters maxlöpintervall och woulaa, vi kom fram i tid till planets avfärd och även Pölder fick känna av en stressituation deluxe. Någon jävla rättvisa får det ju ändå vara på denna jorden!:)

    Nästa del får vara början på USA resan…

    // Christian

  • Olika grader av helvetet

    Visst lever jag trots att bloggen varit död i tre månader. Under dessa månaderna har jag dock upplevt väldigt mycket och om man ska göra någon anknytning till rubriken får det vara till denna meningen.
    Som ni kanske förstår har jag varit med om en del saker och efter en del funderande tror jag mig ha kommit fram till att dela med mig av mina erfarenheter. Kanske kan en del få sig en ögonöppnare, andra känner igen sig och en tredje kategori skulle väl kunna tro att man var mytoman om jag berättar allting.
    Men fördelen med att skriva ned och dela med sig av erfarenheter är dels ännu ett sätt att bearbeta det och sen att personer som bryr sig om mig men som man inte talar med så ofta får en update.

    // Christian

  • Ett stort tomrum i livet

    Älskade morfar, Åke Brenner lämnade oss för drygt en vecka sedan. Han drabbades av en massiv hjärtinfarkt (efter valresultatet?, Nej skämt är inte rätt tidpunkt) och då han har haft ett svagt hjärta blev det för mycket efter att ha kämpat emot länge.
    Min morfar (och mormor!!) har alltid stått mig extremt nära. De har ju faktiskt varit mina extra föräldrar och alltid ställt upp som ens bästa kompisar. Deras hjälp har varit ovärderlig då mamma och pappa alltid har jobbat så mycket och även behövt ha avlastning från tre konstant rastlösa, bråkandes och brottandes söner.
    I och med att de har en villa i Vä och både mormor och morfar är och var väldigt pedagogiskt lagda och med en stor allmänbildning har jag liksom mina två äldre brödrar spenderat varje eftermiddag efter skolan med den obligatoriska eftermiddagsfikat och läxhjälp. På senare år, när skoltiden var över har jag varit på besök så ofta jag har kunnat och ätit lunch, fikat och samtalat och haft utvecklande diskussioner med dem. 
    Morfar var en väldigt fin man som var omtyckt av alla. Antagligen för att han var så jordnära och intresserad av personer. Hans respekterande sätt gjorde honom omtyckt bland allt folk och han var lika populär bland bönderna där han hade sina rötter som hos SAAB kunderna då han sålde SAAB bilar i Kristianstad.

    Ifjol när morfar fyllde 90 år hjälpte jag honom att komma upp på cykeln igen. En önskan han haft efter många års frånvaro från sin militärcykel. Efter att ha hjälpt honom upp och hållit honom i midja/rygg kunde jag släppa honom och låta han trampa och balansera själv. Ett glädjefyllt minne som jag kommer att bära med mig för evigt.
    bild(3)
























    Morfar var väldigt väldigt intresserad av min cykelkarriär och följde mig intensivt. Han följde cyclesport.se och andra cykelsidor för att hålla sig uppdaterad. Även fast att det ibland kunde bli lite för många namn att hålla reda på med tävlingar varje helg och nytt motstånd ville han ändå höra hur det gått mot/för Benny Sonesson, Tobias Ludvigsson, Pölder Fredrik Olofsson, Hanna Nilsson och Malin Rydlund.

    För att vara så gammal var det imponerande av honom att hantera sms, mejl, Skype och att kunna surfa på internet. Tack vare hans teknikkunskaper hade vi konstant kontakt via sms och Skype när jag befann mig utomlands.
    Det var härligt och betydde väldigt mycket för mig att få prata med morfar (och mormor) och kunna se de via webbkameran när jag befann mig utomlands.
    bild(4)





















    Jag är så oerhört tacksam för att jag fått spendera så mycket tid ihop med mina fantastiska morföräldrar. De har utan tvekan format mig och bidragit till att få fram mina positiva sidor. Fast en del saker lyckades de aldrig rubba från mig. Som deras uppmaningar att jag skulle ta det lungt och inte vara så galen/göra något dumt ( i deras ögon sett, i mina var det antagligen det bästa för att maximera min drog, adrenalinet).

    Att det gick relativt snabbt i slutet var skönt för oss alla även fast jag har svårt att riktigt acceptera eller inse faktum. Än idag, när jag skriver denna minnestext kan jag ej opåverkad skriva något om dig utan att falla i gråt. Men jag antar att det är en del i sorgeprocessen att acceptera att du lämnat oss.
    Tack för allting älskade morfar.

    // Christian

Page 4 of 52« First...«23456»102030...Last »
[Twitter]