I sakta mak

No Twitter Messages.

Att tro att man kan vända denna skutan jag sitter i på en vecka är omöjligt har jag märkt.
Framstegen är svåra att mäta, särskilt då jag har bra eller dåliga dagar. Där jag ena dagen kan vara aktiv och pula med något i flera timmar och sedan dag två kan jag vara väldigt trött och orkeslös, kanske för att jag hade en för aktiv gårdag.
Att träna finns fortfarande inte på kartan. I alla fall inte på Sverigekartan. Då får jag nog hämta världsatlas, känns det som ibland…

Det finns dock en hel del tecken som Göran Kenttä sa, om att botten har nåtts och att jag är på rätt sida av återuppbyggnaden, även om det tar tid.
Men det är något som jag accepterat i dags datum också. Att det får ta tid. Att stressa, sätta upp ett nytt datum när jag ska vara på banan igen alternativt strunta i att lyssna på kroppens signaler, det, det tror jag inte man gör mer än en gång när man befinner sig i denna situationen.

Tiden har verkligen en helande effekt. Med tidens fortlöpande process, 24/7 hinner man bearbeta rätt många tankar om man så vill. Jag har gått från att fatta noll och vägra acceptera faktum, till att förstå en hel del men helt acceptera faktum.
Nu har jag inte längre några problem att prata om processen jag går igenom utan ibland är det rent av skönt att få prata av sig.
Just acceptansen tror jag är oerhört viktigt för att kunna komma tillbaka. För det ska jag. Det är ingen fråga om, utan när jag är på banan igen.

// Christian

    No Twitter Messages.