När man trodde att det skulle bli bättre

Tänkte plocka lite sekvenser och händelser från senaste 3 månaderna och början blir med morfars bortgång för 3 månader sen.
Det var en oerhört tung period jag befann mig i när morfars hälsa snabbt gick utför. Från att ha haft en liten lysande lampa i en lång mörk tunnel blev det ganska plötsligt helt mörkt. Då vi stod varandra så nära tog det tid att bearbeta en sån stor förlust och SORG när man trodde att man redan befann sig på botten.
Drygt två veckor efter bortgången trodde jag att jag var på rätt väg igen då det gamla ordspråket, tiden läker alla sår allt som oftast stämmer. Men av någon konstig anledning (inte så konstigt nu i efterhand) började jag att drabbas av panikångestattacker.
Har aldrig förut haft något liknande förut och fattade återigen verkligen ingenting. Jag har alltid varit handlingskraftig i mer eller mindre alla situationer jag hamnat i och alltid haft en plan för att ta mig ur situationen. Men detta var en helt ny värld som öppnades för mig. Kände inte igen mig i någonting. Började storlipa hur som, mådde allmänt (djävulskt) dåligt, tappade konstruktivt tänkande, tappade livslusten och värst av allt, visste inte vart jag skulle ta vägen. Fanns ingen väg ut.
Jag fick se mig sig själv på djupet inombords och möta tankar och hjälplöshet som jag blåögt enbart trodde folk på psyket mötte.

I alla fall var jag så förstörd att jag inte visste varken ut eller in. Jag och Pölder har haft som mål att komma iväg till USA på resa efter säsongen då det nästan är ett måste för att kunna motivera sig för att träna när det är kallt jävligt och regnar småspik eller när man sitter och flåsar i en uppförsbacke bredvid konverserande italienare i botten av klungan.
I april hittade vi biljetter t.r till L.A. i oktober för 3600kr och slog då till.
Detta har under dåliga perioder (även bra perioder!) varit en livlina (inte bokstavligt), som jag haft att se fram emot. Dock var jag så nere dagarna innan avresa att det inte alls var säkert att jag orkade ta mig till flygplatsen…
Dagen innan avresa stod det mellan att åka in till gula huset (psyket) eller övertyga mig själv att komma iväg. Jag visste att om jag bara kom iväg så skulle det bli bättre. USA+bil=roadtrip+Pölder+LasVegas=$ förstår ju även en person som har tappat gnistan helt att det är ett vinnande (FLYKT) koncept!

Som tur var körde pappa och satte mig på tåget till Kastrup där Pölder mötte upp med rullstolen och stod för förstklassig service fram tills hans hjärna med lite för många hjärnceller spelade honom ett spratt och han helt hade läst av gateskylten fel och gått med mig till andra sidan av Kastrup. Vi kom fram till en trevlig och tillmötesgående(…) danska på Gate C58(?) som säger, ni är på fel gate, och dit ni ska, det hinner ni aaaaaldrig… den stänger strax.
Ojdå…, blev lite stressigt och hetsigt där men Pölder styrde upp det bra med att lägga in en 5 minuters maxlöpintervall och woulaa, vi kom fram i tid till planets avfärd och även Pölder fick känna av en stressituation deluxe. Någon jävla rättvisa får det ju ändå vara på denna jorden!:)

Nästa del får vara början på USA resan…

// Christian

[Twitter]